Tänk att du står där, mycket högt upp... du känner att vinden viner... du vinglar till... allt är så övermäktigt. Du tittar rakt fram... ser topparna på träden... de svajar. En fågel flyger förbi. Allt är stort och du blir genast mycket liten. Du har livrem och hängslen och all tänkbar utrustning på din kropp. Du har fått hjälp av experter, som vet hur det ska vara... som har gjort detta många gånger. Du har valt att hoppa! Du har valt att hoppa hos dem bästa och mest erfarna du vet.
Allt är förberedd i minsta detaljt... du vill... du vill så gärna hoppa... men något i din kropp skriker NEJ... jag vägrar!
Du inser att detta är inte vad den mänskliga kroppen ska utsätta sig för, detta är inget som egentligen bör ske... men som du måste igenom... rädsla. Du måste hoppa rakt ut, du vill ha upplevelsen... fylla kroppen med adrenalin... och nå toppen på den kroppsliga spänningen... som slutar i ett obeskrivligt glädjerus. Du klarade det :)
Jag kan tänka mig att det är så det är att hoppa bungyjump... Jag har aldrig gjort det och jag kommer aldrig att göra det. Jag har inte det behovet. Men känslan jag beskriver ovan går direkt att översättas till det jag just nu går igenom. Att detta måste göras... det vet jag... men min inre känsla skriker... NEJ... jag vägrar!
En övermäktig känsla, som jag inte kan styra....En kroppsdel som jag är stolt över... kommer att tas bort. Den kommer inte att finnas där längre... detta är något jag måste gå igenom. Allt svindlar och jag kan säga att detta är långt ifrån en positiv känsla.
Jag har nu att välja mellan att vara kvar i livet eller att behålla ett bröst... valet är enkelt. Jag väljer livet!
Idag opereras jag.
1 kommentar(er)
