Lena Jadekrantz

Då och nu
När jag växte upp hade jag förmånen att få vara på landet väldigt ofta. Jag gick i skolan i stan, men varje helg, lov och andra ledigheter fick jag vara hos min mormor och morfar. Jag har bl a åkt hölass, jag har matat grisar och plockat upp potatis och mycket annat.
 
På ängarna gick korna i sakta mak och drog upp det gröna gräset med sina tänder, idisslande glada kor. Självklart gick jag ut till korna som på sommaren var ute på ängsbete. Varma sommardagar och lugna trygga kor som har fullt med näringsrik mat framför sig. Kor som mjölkades och hade egna namn. Min mormor var en sann djurvän. Hon ropade in korna genom att högt tala till dem: 'kossera kossera kom'. Korna vände igenkännande på sig och jag har stått bredvid och tittat förväntasfullt på korna som snabbt kom traskande i en vacker led till mormor. Det klockande ljudet från kobjällran ingöt trygghet... en daglig rutin, både för kor och för oss själva.
 
Självklart ville korna bli mjölkade och ompysslade av min mormor. ja, jag har varit med och mjölkat kor för hand. Mjölk som vi sedan hälldes i separatorn, en särskild apparat som särskiljde på mjölk och grädde. Mormor hon vevade och vevade, det blev en slags centrifugalkraft. Även mjölkbilen kom regelbundet och min mormor har fått diplom av självaste konungen för bra skötsel av ladugården. Vilka tider det var :) Stolthet, äkthet och närodlat.
Hästen han hette Brunte och var en stor och svart ardenner. Brunte var snäll och ville ha mycket hö, det var en arbetshäst som har gjort mycket gott genom att spara på männens kroppar. För mig fanns det aldrig någon längtan att rida på hans rygg. Det var en arbetshäst helt enkelt, kanske mina föräldrar vid något tillfälle när jag var väldigt liten blev uppslängd på hästryggen. Brunte han jobbad i skogen, hårt. Männen också. Såga, hugga med yxa, fälla träd, barka av. Bruntes uppgift var att dra ihop i högar och vid senare tillfälle även dra de fällda träden hem till gården. Starkt, lugnt och målinriktat arbete.
 
Min morfar hade en hobby, att knacka på koppar. Han lagade kopparpannor, kopparkastruller och annat med koppar. Hade många uppdrag en period, många besökare som kom till gården. Han skapade även egna saker gjorda av koppar, som han även sålde. Det kunde bl a vara ett hästok som han omvandlade till en väggljustake. Ja, hans idéer fanns i olika versioner och kanske jag har fått en del av min kreativa sida från honom.
 
Ferdinand, hette min morfar, men det fanns inte direkt någon koppling till kalle anka på julafton...ni vet Ferdinand som sitter och luktar på sina blommor under korkeken. Att cykla för att kolla till sina ägor gjorde han däremot då och då. Ibland hade han så bråttom att han slängde sig av cykeln i rullande fart... för då såg han något som snabbt måste åtgärdas. Vi som kom efter såg bara en cykel som låg vid väggrenen med snurrande hjul. Självklart skrattade vi. Stolthet, äkthet och ansvar.
Mormor Ingeborg bakade och ställde för mat till karlarna, tvättade utomhus i kokkärl. Ja hon har också haft ett tungt jobb och gjort så gott hon har kunnat. Hennes mjuka pepparkaka saknar jag än idag. Den bakades och väntade varm på oss när vi kom från stan på fredagarna. Att fika ihop var det första vi gjorde. Gemenskap. Alltid en fin struken duk på bordet, små kaffekoppar på fat. Saft till oss barn. Hemmagjord så klart. 
 
Min mormor och morfar de 'levde sitt arbete'. Arbetet var inget de gick iväg till och kom tillbaka ifrån. När de två behövde arbeta så arbetade dem, det fanns även tid för återhämtning och alltid tid över för till besökare... som blev omhändertagna och bjuden på fika på den nystrukna duken och med de små kaffekopparna. Flow, skulle jag vilja säga. Härligt!
 
Minnen för livet, något som gjort den jag blivit. Något som jag också drömmer mig bort till och kanske även försöker återskapa här och nu. En inre längtan jag har. Jag pratade med en kvinnlig bonde för ett tag sedan och jag berättade om min längtan tlll att bli 'bondmora'. Svaret var oväntat... hon sa 'Jag tycker inte om ordet bondmora, det är könssegregerande... jag är bonde', sa hon' Ja, så klart är det så. Hon berättade att hon jobbar lika hårt med sin kropp som sin man, att de delar på uppgifterna. Intressant för mig som är intresserad. Ett tungt jobb, ett tufft jobb och ett intressant liv. Målinriktat och glädjefullt dock.
 
Jag vill med detta inlägg skänka goda tankar till alla de bönder som gör ett så fantastiskt jobb, förmodligen till största delen också har ett fantastiskt liv... även om de bär på oro för ekonomin, framförallt efter denna varma sommar. Allt stöd till bönderna just nu!!! De strävar alltid framåt i deras cirkulära liv. Att så och skörda... och så igen. Att utfordra och mjölka... och mjölka igen. Rutiner som återkommer och som måste upprepas för att målet ska uppnås. Ett omhändertagande. Ett cirkulärt liv som vi mår bra av, jobba med kroppen och även knoppen.. där vi till största del vet vad som händer, vi kan vila i rutinerna och där vi själva kan skapa tid för återhämtning när vi behöver och inte invänta tid och möjlighet för återhämtning. 
 
Jag är glad över min uppväxt och nu undrar jag självklart...
... hur var din uppväxt och vad bär du med dig😍