Lena Jadekrantz

Formpressad
När jag studerade sociologi så diskuterades på en av de inledande kurserna om rutiner verkligen behövs. Klassen var väl lätt splittrad i frågan, men vi enades slutligen att ja... rutiner behövs. Varför då kan man undra? Många viljor =  många rutiner. Kanske inte det mest effektiva. Det bästa är om vi kan ena oss. Komma samman för att få en effektivitet. Resultatet blir ju det bästa för alla inblandade parter.
Hur skulle det bli om vi själva fick välja vilken vägbana vi ska köra vår bil, troligen kaos! I och för sig så fungerar det att köra bil i länder utan tydligare vägrutiner, men skaderisken... oj oj oj! Konsekvenser blir det ju! En annans relevant fråga är även var gränsen går för att anpassa sig? Att var individuell och samtidigt fungera tillsammans, det är konst!
Att snida något ihop! Så kul :)... men ack så svårt! När blir vi, eller väljer vi, att bli formpressade? Hur långt går vi för att tillhöra flocken... få bekräftelse? Ja där är vi ju olika, det finns det ju vetenskapliga bevis för. Och var och när går gränsen för att nu... nu längre vill jag inte längre vara pressad. Hur känner man sina egna signaler och hur gör man för att ändra sig?
Det är ju viktigt att lyssna på dig själv, att följa de mål som du satt upp för att få bättre förutsättningar i sitt liv, men det är även svårt. Det är komplext och många aspekter att ta hänsyn till! Det är lätt hänt att antingen bli alltför individualistisk eller att man slår knut på sig själv, att inte lyssna på sig själv, utan i stället följa gällande rutiner och krav... kanske av samhället uppsatta eller av gruppen eller av familjen... ja det finns otaliga infallsvinklar i detta.
Men jag kan tycka att... det kan väl ändå inte vara meningen att en person ska formpressas till att tappa sitt tal, inte komma ihåg bankomatkoden när man ska betala för sitt inköp, bli aggresiv eller glömma vägen hem! Visst har det gått för långt då?! Detta är exempel som jag fått från flertal håll och är direkt relaterat till våra kroppsliga funktioner i en stressad situation. En mobilisering av kroppsliga resurser sker för att värna om de vitala delarna. Om inte jag, eller du, själv kan se att det händer, då måste omgivningen ta ett större ansvar. Av välvilja! 
Oavsett vilket samhället vi lever i och de normer som finns i den rådande kulturen, så måste det vara legitimt att ta en timeout när detta sker med syfte att rätta upp situationen. Börja göra det klassiska T:et som används i sporten, vet ja! Det finns också ett personligt ansvar! Självklart! Vi ska ju vara det goda föredömmet främst för oss själva men även för vår omgivning. Att inte hitta orden - att inte kunna föra ett samtal... det är faktiskt ett tecken på att något inte är bra! Lyssna! Det går att åtgärda och ja det kan vara tufft. Men det går! 
Som human sapiens så är vi ju "wierd for connection", behöver närhet och bekräftelse. Vi människor funkar så... och det tycker jag är så fint! Vi behöver varandra!
Stress - det skapar rädsla... att vi inte ska tillhöra! Var äkta, var inte rädd...  då tillhör du :)
Love U All :)