NU, nu händer det. Det jag har bävat för och som jag väntat på. Ett efter ett, ramlar dem. Inte så fort, men jag märker det, jag ser det... Det har startat nu. Hårtårar. Tårar för hår...! Överallt ramlar det. Det känns inget, det gör inte ont... bara ont i själen.
Foto: Lena Jadekrantz (två drag i håret och resultatet blir detta)
Under den första cytostatikakuren kände jag hur effekten gick från nedre delen av kroppen och uppåt. De sista dagarna med symptom hade jag en fruktansvärda huvudvärk. En huvudvärk som ebbade ut längst ut på toppen av huvudet. Då tänkte jag att... jaha det är så här det går till. Det går alltså ut via håret. Mycket riktigt, nu är jag där. Dock blev det en fördröjd verkan innan håret börjar släppa taget om min kropp. Håret kämpade ihärdigt med att vara kvar i c:a 1 1/2 vecka.
Jag har dagligen kontrollerat status för att se hur fast håret sitter fast och jag måste erkänna att jag stundvis har trott (läs: önskat) att det kanske inte kommer att lossna. Har ju ganska mycket hår, om man så säger... men... nu har det börjat. Jag känner att hårets kvalitet den sista veckan har förändrats. Det har blivit fetare, har haft lätt klåda i hårbotten. Håret är helt enkelt livlöst och beter sig inte som mitt hår brukar. Känns tunnare, som om det gett upp, slutat växa - sluta leva. Som om tiden är inne för något nytt. Ja sannerligen... nytt blir det, något jag inte haft sedan jag bäbis, fast inte ens då :) var ju lätt fjunig när jag såg ljuset :) ...visst ju att jag skulle bli norrlänning ;)
Har valt bort att försöka motverka håravfallet. Har inte köpt dyra schampon som ska reparera, ge syre och näring. No No, slöseri med pengar i mitt fall. Har inte heller köpt kosttillskott som innehåller zink och selen, som tydligen ska ha positiv effekt på hårväxt. Ingen idé! Just nu bara att konstatera, med sorg, att det gift jag har i min kropp slår ut vissa funktioner. Ja, håret har faktiskt en funktion. Håret förvarnar när man är på väg att slå i huvudet och framförallt håller håret huvudet varmt :)
Börjar förstå de män som har det jobbigt med att de tappar håret. Ja även de kvinnor som har tunnt hår. Det är ju hormonellt, det är könshormonet dihydrotestosteron (DHT) som påverkar håret och detta är ärftligt. Precis som min cancer som också är hormonell, dock inte ärftlig vad jag förstått. Jag förstår och kan ge full emptati till dessa personer... det är en identitetskris! Många män tappar ju håret mycket tidigt i sina liv. De får vikar och blir tunnhårig. Kanske kulturen är annorlunda hos män än kvinnor. Män accepterar. Hos kvinnor är håret en accessoir. Något man dagligen jobbar med och som man formar, färgar och pyntar i olika former. Jajamän vi påverkar verkligen Sveriges BNP :) ja... vi köper många produkter och går ofta till frisörer :)
Undrar så innerligt och vill verkligen veta hur mitt framtida hår kommer att bli? Tjockare? Tunnare? Fränare? Gråare? Kortare? Ja många frågor återstår att få besvarade. Tiden får utvisa!
0 kommentar(er)
