Den 30 november 2017 fick jag beskedet... bröstcancer... hade misstänkt det ett bra tag. Hösten var mycket jobbig, men jag bet i hop. Berättade inte för något... det kunde ju gå bra... så tänkte jag... det gick inte så bra. Jag hade då långt ljust hår... gjorde fina ljusa slingor regelbundet... denna metod valde jag för att undvika att de gråa skulle ta alltför mycket plats.
Vid tiden för cancerbeskedet fanns redan en tid inbokad hos min frissör. Hur skulle jag göra? Avboka? Håret skulle ju ändå ramla av inom kort... men kloka L sa... 'klipp dig nu kort, så har du gått halvvägs'... jag gjordet som han sa... och jag kan säga att det var riktigt jobbigt att klippa av mig håret.... men jag visste redan då... jag kommer ju att tappa ALLT hår. Det förvarnade läkaren mig vid första mötet... läkaren berättade det ett flertal gånger under det mötet... som tog c:a en timme... men då kunde jag inte 'känna in' att jag skulle tappa allt hår. Jag ville bara överleva!
Mycket riktigt, efter nästan två cytostatikabehandlingar... då föll håret! Jajamän, det fanns ingen återvändo då. Jag gjorde 'allt' för att håret skulle sitta kvar... hade både keps och mössa på mig inomhus. Håret var dött, cellgifterna hade gjort sitt. Det var inte mitt hår längre. Det var livlöst och betydligt fetare än vanligt! En mycket jobbig insikt. Jag började dra stora tesar från huvuvdet och allt hamnade i min hand. Jag tänkte... det här går inte längre... det måste bort... det sjuka måste bort... bort bort bort!!!
Bild och copyright: Lena Jadekrantz
Min äldste son var den som fick 'äran' att raka av mig det lilla som satt kvar. Han tog fram trimmern och kapade och drog bort det mesta. Idag säger han att det är den mest suspekta upplevelsen som han har gjort i sitt liv.
L fick i uppdrag att finraka mig, se bilden ovan. Det var en trevlig upplevelse med lite vin. Jag hade förlikat mig med att nu är det som det är. Nu börjar något nytt. Det sjuka är bortrakat och det som nu kommer så småningom är friskt... förhoppningsvis. Det kändes bra ändå att få bort det sjuka håret. Det nya börjar nu!
Bild och copyright: Lena Jadekrantz
Sju månader efter första cytostatikakuren växer mitt hår så det knakar. Jag ser skillnad för varje dag. L ställer självklart upp och trimmar mig. Det blir en genomgång varje vecka. Min svägerska har också trimmat mig en gång. Klipper runt öronen, i nacken samt alla de hår som sticker iväg och växer alltför fort tas också bort. En mysig liten stund😍
L har nu även lärt sig att jag vill ha kvinnliga polisonger... förra veckan fick jag nämligen manliga fyrkantiga polisonger... det är inte lätt att klippa en annan person... han har ju aldrig gjort det tidigare så han gör det riktigt bra... noggrann är han... och har enbart en enda gång klippt mig i mitt öra 😄... av misstag förståss 😄.
Just nu är min ambition att satsa på en kort tuff frisyr, men behöver lite mer hår för att proffsen hos frisören ska kunna snickra till det.
Jag har under den här tiden konstaterat att det finns en hel del håriga människor 😁 men också att det går bra att vara utan hår... även om man fryser på natten och måste använda nattmössa. Men det räcker med att håret växer några millimeter så behövde jag inte använda nattmössa.
Under vintern har det gått bra... har använt mössor och min peruk då och då. Oftast har jag använt mössorna, det har funkat bra! Till och med dubbla mössor under vintertid. Min peruk har jag använt när jag inte vill 'sticka ut' ... främst då jag befinner mig i männniskobyn... orkar nämligen inte med blickarna som jag får från personer jag inte känner... eller även personer jag känner som väljer att gå en annan väg... förmodligen har de svårt för det här med cancer... det är inte mig som person de undviker... utan cancern :)
Under den här tiden har jag faktiskt inte tappat allt hår på ögonbrynen, men det har fallit bort fläckar och de har blivit väsentligt mycket tunnare. Fyller på med penna för att det ska se enhetligt ut. Ögonfransarna tappade jag sent... i maj. När de väl föll av så var det redan nya på gång under och som är på stark framfart nu. Som kortast har ögonfransarna varit exempelvis som om du klipper av håren på en tandborste... taggigt. Som tur är finns det riktigt bra mascara. Tyvärr måste jag börja raka mina ben, men vad gör man inte för att se proper ut!
From bald to hairy 👏
Allt ordnar sig!
0 kommentar(er)
