Lena Jadekrantz

Barfota
Jag ligger på ryggen och tittar rakt upp... barfota...  ljudet strålar så vackert från radion bakom mitt huvud och sommarfeeling de luxe forcerar runt i min kropp... "jag plockar smultron vid vägens kant och trär sen upp dem på strån. Det killar så skönt under foten min,  jag känner gruset med tån... "
 
Ligger kvar... fortsätter att titta rakt upp.... ser den vackra gröna sköna böljande dalgången vid Indalsälven. Vattnet har en mystisk dragningskraft som får mina ögon att vila i en mörk blågrå färg... ur radion strömmar "barfota utan strumpor och skor ska jag vandra med dig..."
 
Sommarfeeling de luxe håller fortfarande i sig och jag vickar frigörande glatt på mina tår... glad över att jag ligger på ryggen och tittar rakt upp... en tår rullar ner för min kind...  "ut till sommarn där vindarna bor till ros och förgätmigej"... det är så vackert... Indalsälven... texten i barfotavisan... att allt ändå har gått så bra... att jag mår bra... att jag har en framtid!
Känner tåren fortsätta att sakta sakta glida ner på vänster sida... vill torka bort den... men kan inte... får inte... får inte röra mig.... måste ligga stilla och titta rakt upp. En röst hörs i högtalaren till höger, ljudet från radion försvinner... "nu kan du börja behandlingen". Jag vaknar lätt, maskinerna börjar att röra sig runt omkring mig. Det är dags för ytterligare en strålbehandling.
 
Jag tar ett långt andetag och andas in med näsan och bröstryggen trycks ned.... prickar den gröna rutan med andningsstapeln.... två sekunders tystnad och sedan startar ljudet från strålningsmaskinen... bara fem sessioner kvar så har jag gjort dagens strålbehandling.
 
Ligger kvar på britsen session efter session, tittar rakt upp... maskinen snurrar runt mig enligt en mycket förutbestämd och exakt process. Jag andas in och prickar den gröna rutan... andas ut och tar några lugna andetag. Tittar avslappnat uppåt... skymtar Indalsälven mellan sessionerna... vilar ögonen i det mörka blågråa vattnet mellan bergen. Drömmer mig bort... känner att jag vickar på mina tår och väcks hastigt av en röst till i högtalaren till höger "du kan andas normalt nu, behandlingen är klar".
Jag tar ner mina armar som varit ovanför huvudet under behandlingen. Får inte kliva ner från britsen, inte än. Jag är nämligen väldigt nära Indalsälven. Högt upp. Kan ramla om jag inte gör som sköterskan säger... Jag inväntar en till person i behandlingsrummet. Under behandlingen måste sköterskorna nämligen befinna sig på andra sidan av den två meter tjocka väggen, jag är ensam i rummet en stund till.
 
Maskinerna ovanför mitt huvud omstyrs så att jag inte längre har några ovanför mitt huvud, jag ser Indalsälven klart och tydligt... bilder från min barndom från just det här området vid Indalsälven blixtrar snabbt förbi... där jag plockar smultron och trär dem på tråd... britsen sänks, jag sätter mig upp, vickar på tårna och kliver ned på golvet... lämnar Indalsälven... åtminstone till imorgon.
 
Tur att bilden över Indalsälven är kvar även imorgon... och... jag vill tacka den initiativrike person som kommit på att så snyggt och på så stor yta sätta en bild över Indalsälven i behandlingsrummets tak. Allt för att patienten ska må bra! Jag går till bilen och undrar stilla... vilken musik kan tänkas spelas under morgondagens strålbehandling?
 
Nu är det halvlek... jag har bara hälften av de 25 strålbehandlingarna kvar att genomföra... och jag njuter verkligen av att jag kan känna gruset med tån!!!