Hur bemöter du en person som har fått cancer? Blir du osäker? Vet du hur du ska närma dig?
Ja, jag har varit med om olika tillvägagångssätt under denna period. Allt är ok, det är nytt för alla... både för dig som anhörig, vän, bekant, familj... såsom det är för den cancersjuke.
Utgångspunkten är den cancersjuke, vissa vill inte bli kontaktade. Det är ok. Det kommer säkert att ändra sig. Andra vill prata mycket om det som hänt och behöver social kontakt. Skalan är mycket bred och detta är en svår fråga.
Jag fick snabbt klart för mig vilka som ville vara med på min resa och som verkligen har varit ett stort stöd för mig under denna period! Tack alla underbara ni 😍. Det var ingen ny erfarenhet för mig att inse att ibland går vissa vägar åt skilda håll... har ju gått igenom en skilsmässa och gått in i nuvarande relation som gett mig många insikter om mig själv såsom om andra. Att välja till och att välja bort. Livet är så!
Om vi går till mig och vad jag har upplevt och värdesätter mer än vissa bemötanden, så kan ni redan vid det här laget konstatera att jag är öppen om vad som händer mig just nu. I bloggen berättar jag mycket... men inte allt. Vissa saker behåller jag för mig själv. Dels fysiska effekter från cytostatikan och dels områden inom personlig utveckling. Det mesta skriver jag om, men vissa insikter och metoder tar jag med mig för min egen skull och för framtida bruk.
Under dessa fyra månader har jag erfarit olika former av bemötanden, några har jag haft lättare för och några har jag haft svårare för. Vi börjar med det sistnämnda... och jag utgår från mig själv och mitt behov i några av erfarenheterna nedan.
Uppifrån- och ner mötet: Här är jag väldigt obekväm. Nu undrar du säket vad detta är. Jag ska försöka beskriva en situation. Jag sitter ner... en person ser mig... som vill beklaga och väljer att komma fram... och säger... "jag hörde och jag beklagar"... sorgen sipprar... men det är inte äkta... det är något som ska sägas bara. Oftast står denna person ovanför mig i o m att jag sitter ner.... och väljer att själv inte sätta sig ner, troligen är det alltför obekvämt. Det blir en form av hierarkisk situation där jag är den svaga och den som står upp är den starka. Att personen står upp gör att jag känner mig betydligt mindre... mindre värd. Jag blir som en mussla. Har ingen lust att bjuda in till att berätta. Men ändå så säger jag "tack". Jag tar ansvaret för att lösa den låsta situationen. Här har bloggen hjälpt mig. Jag går direkt över till "vet du att jag bloggar" :)... så är den knuten löst.
I den bästa av världar har ovanstående situation sett ut så här: Personen ser mig. Sätter sig ner bredvid och säger... "Hur går det, jag har hört"... En öppen fråga som inbjuder till en kommunikation och en dialog. Ingen monolog. Här finns intresset, här finns en aktiv rörelse att vilja vara delaktig. Här är jag bekväm och kan mer än gärna berätta vad som hänt och vad som kommer att hända. Här är inte bloggen viktig.
Bra möten ger mycket. Jag ser många gånger att en person vill närma sig, men är obekväm... kanske för att de ser att jag har en peruk att det inte är gamla Lena de möter. De vill... men trevar lite. Där tar jag ansvaret att möta upp. jag går fram och berättar. Jag börjar och då löser sig situationen. Många är rädda för cancer och att cancer ska ändra personen. Nej vi är samma personer.. vissa mer deprimerade än andra så klart och kanske behöver extra egentid ett tag... men överlag så är vi samma personer som förut och vill bli behandlade för det, men gärna med en krydda av frågor kring sjukdomen. Denna metod är för mig mycket bättre än att prata om väder och vind och annat. Det är många kugghjul som ska passas in i denna form av situation. Dina egna kugghjul... som även ska kuggas ihop med den andres kugghjul. Det måste få ta tid. Det måste finnas förståelse för allas trevande ageranden.
Sen har jag mycket positiva erfarenheter också, ex när en person kommer fram till mig och direkt frågar "får jag krama dig, vet ju att du är infektionskänslig"... hur fint är inte det! Självklart ska vi kramas :) Tänk på vad viktigt det är att alltid ge ett kvitto på att du har hört och sett en person.
Hur vi bemöter är viktigt... oavsett situation, att vara närvarande under mötet och att ha ett genuint intresse för varandra, att mötas för att man vill väl, att mötas för bådas skull. Var inte obekväm. tillåt dig att vara dig själv. Det finns mycket intressant i alla människor oavsett om de är mer pratglada eller mer tystlåtna. Alla personer är intressanta oavsett om man är "sjuk" eller om man är "normal". Men ett råd: Styr inte den andre... kontrollera inte... säg inte "kom sitt här"... med ett utropstecken efter! Varje person ska välja själv och tillåta sig göra det. Inte formas av flocken/gruppen. Rädslan återigen... rädslan för det sjuka, för nya situationer, för att inte tillhöra, för att tillhöra rätt grupp, för att någon inte gör det just du vill... just nu.
Jag berättar mer än gärna om mig själv och min sjukdom.
Ställ gärna frågor och funderingar, så väver jag in det i textmassorna... självklart anonymt!
Livet är ett ständigt träningsläger! Var medveten, reflektera och förbättra! Ingen är komplett :)
Tack snälla du för att du följer mig på bloggen och det är så roligt mina bloggläsare ökar i antal 😍
Alla ni nya - Very Welcome 😍
Tack snälla du för att du följer mig på bloggen och det är så roligt mina bloggläsare ökar i antal 😍
Alla ni nya - Very Welcome 😍
1 kommentar(er)
