Lena Jadekrantz

Gapet
Dag ett och en bestigning på bitvis c:a 45 grader... dvs min egen upplevelse av graderna.... var i det tuffaste laget för mig. Men det har också varit i det tuffaste laget för mig att gå igenom det sista halvåret. Det som stärker det härdar. Jag har blivit stark av detta, jag har klarat av detta. Jag har inga levande cancerceller i de bortopererade områdena. Detta måste firas. Jag måste få känna mig starkt och ja, jag känner mig relativt normal nu... även om jag åker på Ica och handlar... utan peruk 😀 Det är väl härligt.
 
Att bestiga Skuleberget var tufft, men jag var glad att jag tog skidliften ner... detta innebar att jag kan vila extra mycket innan Elit-Anna och Guide-Anita kommer tillbaka till den hyrda stugan. De är ju i form så det bara skriker om det... de tog Grottstigen ner!!! Den vägen är ännu brantare! Beundrar mina vänner! Efter en god middag och ett glas vin i gott sällskap... då skrek min kropp VILA!!! Det är bara att lyssna och gå och sova en ytterligare stund... så ni förstår jag har blivit så ompysslad och omhändertagen under dessa dagar. TACKSAMHET 😍
 
Under dag två på denna resa är målet att nå Slåttdalsskrevan, en vandring på c:a 3 km... men ack så svår vandring... alltså svår för mig... detta är en indivudualistisk upplevelse precis som alla moment under min cancerresa.
 
Höga kusten inbjuder till utmaningar! Pratglad som jag är så stöter jag ihop med en grupp personer som nästan ser likadan ut... nämligen en mormor, en mamma och två vuxna döttrar, som kom från Umeå på väg till Roslagen. De hade fått höra av en person som gått denna sträcka... att de kan ha handväskan med sig... jajaja... nej det kan man inte... men de hade fin-skor (platta) på sig i alla fall under sin vandring... riktiga kämpar kan jag säga och roligt verkar de ha tillsammans.
 
Denna vandring gick genom en trollskog där du behöver lyfta på fötterna hela tiden för att inte snubbla på trädens luftrötter eller på stenar. Vackert så det förslår... trollskt och man går in i en fantasivärld där man vandrlar...  kanske gänget med mormodern... skulle ingå i denna saga... vem vet?! Ja det är en saga att befinna sig i denna miljö.
Foto och copyright: Lena Jadekrantz
När jag långsamt vandrar... får jag plötsligt för mig att att luftrötterna börjar röra sig och leva sitt eget liv... de har nog sannerligen koll på varje turist som passerar. Jag ser ansikten i stubbar och njuter av vatten som lugnt porlar förbi i en liten bäck. Solens strålar genom 100-åriga trädgrenar. Rullstensåsar som är enormt stora och som funnits där sedan urminnestider. Detta måste upplevas! Ta dig gärna tid vid tillfälle och upplev detta unika världsarv, Unesco´s världsarv som vittnar om jordens och människans historia. 
 
Solen strålar och jag strålar... denna dag var vandringen bättre och lite lättare. Jag är på G igen. Precis som det har varit det sista halvåret. Det går framåt, tar några steg bakåt... vilar... går vidare! Men målet alltid inställt på att jag ska klara av detta!
 
Sista etappen dag två var riktigt tuff, dvs brant, men jag klarade även det... jag såg på håll den fantastiska stenen som fastnat mellan bergen så fokus lades om och när jag väl kom upp och möttes av denna otroliga Slottdalsskreva försvann allt. Mother Nature I adore You! För att inte tala om utsikten över bottenhavet... Det är otroligt fantastiskt vackert!
 
Symboliskt så har jag hela tiden inför denna resa och under denna resa...  haft just helvetesgapet från filmen Ronja Rövardotter med mig i tankarna... ja jag är just nu på väg ut ur ett helvetesgap som jag befunnit mig i under sex månader... men jag börjar se ljuset... precis som Ronja som är tuff och kavat och klarar av att hoppa över detta gap... så har jag också gjort det... snart i alla fall.
 
Ja många tårar har rullat ur mig denna period... men inte tillräckligt för att ersätta de förlorade vattnet som landhöjningen i samband med inlandsisens tinade. Ja, området Höga Kusten skulle inte funnits om inte detta otroliga naturfenoment uppstått.., och ja... jag själv kanske inte heller hade blivit unik om jag inte haft min cancersjukdom och alla dessa tårar som rullat ned genom mina kinder.
 
Landhöjningen innebär är att jordskorpan söker sig till baka till sitt ursprungsläge, efter att ha varit nedtryckt av tunga  inlandsisar under flera istider. Berg och hav... högt möter lågt... ja så var min vandring... så är min vardag. Det går lätt och det går tungt... intensiva perioder som är fast sammanflädade och har kraftiga svängningar. Men jag klarade vandringen och ja jag kommer att klara hotbilden cancer!
 
Tårar är frigörande, kraft är stärkande och erfarenheter ja de gör oss bara finare :)
Kärlek till er alla 😍