Jag simmar... tar långa simtag. Armarna rör sig diplomatiskt vackert framför mig. Jag sträcker ut... böjer armarna och fingertopparna når varandra återigen. Graciöst. Om och om igen. Känner varje rörelse, varje böj. Tittar åt sidan och ser havsklipporna försvinna förbi min blick. Det går framåt... sakta sakta. Min kropp känner tyngdlöshet och lätthet. En fungerande apparat som njuter av den fina och varma sommaren.
Samtidigt som kroppen rör sig mekanisk, flyter även tankarna bort. Benen böjer automatiskt på sig och jag sparkar bakåt, böjer benen återigen och formar dem som en groda innan avhopp. Om och om igen. Vill inte kliva upp, fortsätter framåt. Njuter och känner den fridfullhet och glädje som jag saknat. Kroppen omfamnas av värmande små vattenvågor, närande och livgivande.
Verksamheten i min hjärna har markant avtagit. Stiltje. Vilsamt. Tänker inte... känner bara tacksamhet. Jag är 'här'. Flyter fram, når sjögräset med foten. Sparkar mig förbi det lilla hindret. Vänder mig om, flyter på rygg ett tag. Tittar upp mot himlen, så fantastiskt vackert. Hav och himmel blir ett. Solen lyser, värmer en sargad kropp. En kropp som fungerar. Låter armarna röra sig i cirklar... bakåt... uppåt... under... upp. Nuddar öronen med överarmarna, vrider på handleden och låter vattnet vara energikällan till rörelsen. Benen har ändrat rörelse från böjande till sparkande. Fötterna gör ett bra jobb, rörelse från knäna och nedåt.
Tappar lokalsinnet ett tag och funderar på vilket håll jag är på väg åt? Ansiktet är fortfarande vänt upp mot himlen, vill inte vända på kroppen men måste... vill ju se åt vilket håll jag simmar. Inser efter vändningen att jag inte har simmat så långt åt fel håll. Tar sikte mot vår lilla stuga och böjer återigen benen som en groda innan avhopp, sparkar till. Flyter på, armtag efter armtag. Framåt.
Solen värmer och jag är nöjd när jag kliver upp ur vattnet. Behöver ingen handduk, kroppen soltorkar snabbt och magen har tydligt meddelat att nu vill den ha påfyllning. Kaffet är klart när jag kommer upp till stugan, mellanmål framdukat och härligt sällskap finns. Kan man ha det bättre!
Det här är en av mina minnesbilder från sommaren. En positiv upplevelse som jag kan plocka fram under den mörka årstiden. Något att längta till igen... en varm sommar med varmt hav och varma sjöar. En kropp som fungerar. En knopp som kan vila. Viljan att ta sig framåt. Teknik och metoder som kan användas, om och om igen... som bara kan plockas fram för att användas när man vill och har möjlighet.
Minnesbilder är viktiga för oss. Något positivt som ger oss kraft och energi. Positiva minnesbilder är viktigt att vi skapar. För att nå detta måste vi vara tillräckligt mycket i verkligheten. Att vi stannar upp och tillåter oss att 'ta in' upplevelsen... i tanke, kropp och känsla. Att alla sinnen får jobba. Att vi är närvarande i oss själva. Inte alltid på väg och på gång. Studsande i vardagen. Där upplevelsen har möjlighet att få ligga i korttidsminnet tillräckligt länge för att sedan hamna i långtidsminnet... där den kan lagras och förädlas... för framtida bruk 😍
Att bli ett med naturen är en underbar upplevelse!
Eller hur 😊
1 kommentar(er)
