Lena Jadekrantz

Cancerfonden har varit här
Har du möjlighet så bidra gärna till Cancerfondens arbete! De gör just nu en turné i Sverige där de presenterar forskningens framsteg inom cancer samt hur viktig träning. Träning före cancerbesked, under cancerbehandling samt efter cancerbehandling. Fysisk aktivitet är alltså viktig...  som det cancerdrabbade Ted Modén berättade... att kroppen vill faktiskt lägga sig ner och dö vid sådana här tillfällen... men det gäller att ha en mental kraft och trots denna känsla ex gå och hämta ett glas vatten eller annat och inte låta någon annan göra det åt dig. 
 
Det blir nämligen mycket positiva effekter av rörelser. Träning låter så ambitiöst... föreläsarna använda istället ordet fysisk aktivitet baserat oavsett vilken nivå du är på.... bara du rör på dig. Medicine doktor Elin Ekblom Bak... tidigare landslagsspelare i fotboll. Hon berättade om utvecklingen av välfärdssjuksomar fram till år 2035... vojne voje! Ökningen med dagens stillasittande liv är inte nådig. Alla välfärdssjukdomar såsom högt blodtryck, rökning, högt blodsocker och övervikt går att reducera... genom fysisk aktivitet. Jag satt under föreläsningen och tänkte på den enorma negativa utvecklingen och inser att arbetsgivare måste ha en annan approach än i dag, vi måste se till att vi rör på oss även under dagtid. Hållbar utveckling och hållbart ledarskap... det måste diskuteras och plan måste läggas! 
Copyright på bilden: Lena Jadekrantz - bild från föreläsningen
Nästa föreläsare var Yvonne Wengström, professor Karolinska Institutet och ansvarig för Opti-trainstudien. Opti-train studien visar tydligt att 'de kvinnor med bröstcancer som tränar under sin cytostatikabehandling mår bättre på både kort och lång sikt'. Behandlingarna blir effektivare, sjukfrånvaron kortare och välmåendet bättre. Fantastiskt! Jag kan dessutom själv intyga detta pga att jag själv har deltagit i den träning som onkologen på Sundsvalls sjukhus har erbjudit. Att delta på dessa fysiska aktiviteter gjorde jag under cytostatikabehandlingar och strax efter mastektomin.. sen blev det sommaruppehåll och då blev det promenader med och utan mina bungy-pumps... dessutom köpte jag en kajak i somras som jag med glädje paddlat med. 
 
Två driftiga sjuksköterskor på Onkologen har dragit igång denna fysiska aktivitet och fått stöd av alla chefer från flertalet avdelningar. Den grupp jag har deltagit i har varit den första och vi har varit en testgrupp. Vi har haft cirkelträning en gång i veckan samt promenad i grupp en gång i veckan. Man väljer själv när man vill och kan delta och hur mycket man vill träna. Alla utgår från sin egen nivå. Sköterskorna har varit fantastiska😍
 
Utöver dessa fysiska aktiviteter med sjuksköterskorna... så tillkom ytterligare en dimension för mig. Nämligen mötet med de andra cancerpatienterna. Det har gett mig så mycket och några av oss håller kontakt än idag. I samband med dessa möten har jag fått distans till mig själv, jag har fått kunskap, insikter och information från dem som ligger före mig i behandlingar. Jag har fått kunskap om andra cancerformer och att alla behandlingar är så olika även om målet är detsamma. Alla behandlingar är indiviudella och vi reagerar också mycket individuellt på våra processer vi måste gå igenom. Jag tyckte det var tryggt att slänga av mig peruken eller mössan under dessa träningstillfällen, vi såg ut ungefär likadant allihop. Dessutom det stöd av sjuksköterskorna som vi har fått och som vi vet är proffs på vad var och en av oss kan och bör göra. Respekt till alla ni som går igenom detta! Självklart berättade jag detta för personal från Cancerfonden när de var här på besök i stan.
 
Så... tack Yvonne Wengström som drog i gång Opti-trainstudien, det blir nu ringar på vattnet av din insats och jag hoppas att fysisk aktivitet inom kort kommer att ingå i cancerbehandlingar och inte enbart är ett fritt val. 
 
Under föreläsningen fick vi även information från Helene Rundqvist, fil doktor KI. Mikrobiolog... intressant... hon berättade bl a om immunförsvarets angrepp på cancerceller och att cancercellen efter ett tag 'vrider på sig' för att överleva. Slutsatsen även för henne var att ett aktivt liv minskar risken för att drabbas av cancer. Studierna visar att det aldrig är försent att börja ta hand om sig. 
 
Så summa summarum... även om det 'rör sig' mycket inom din kropp... med mediciner och med tankar och känslor som gör loopar... så måste dina ben, dina armar, ditt hjärta få puls och rörelse. Om du gör det så ger du de förstnämnda bättre förutsättningar 😍
 
 
Knock-out?
Jag är attackerad! Från olika håll. Min kropp har gått in i 'fly-eller fäkta-mode'. Den jobbar fortfarande på att fäkta. Fight och flight. Den har inte valt att fly och jag har tack och lov vunnit den första ronden... vet ännu inte om det är på knock-out. Vet inte heller om jag behöver ta en ytterligare rond... det får jag information om i november. Ett år efter att allt startade.
 
Tre månader efter sista strålbehandlingen kommer jag att bli kallad till röntgen. Syftet är att granska min kropp på millimetern... alltså insidan av min kropp. Specialister kommer att gå igenom alla bilder. Resultatet väntar jag få i början av november. Jag kommer att bli kallad till en läkare som kommer att berätta och förklara resultatet för mig.  Spännande... nervöst!
 
Dessa tankar bär jag dagligen på. Vad är nästa steg? Vad ska jag förbereda mig för? En till kamp? Eller är detta klart nu? Mitt mindset är inställt på att jag har gjort en knock-out efter första ronden Det är klart nu. Jag jobbar för det och förutsätter att det blir så. 
Kroppen just nu håller på att läka ihop, det tar ett bra tag. Hjärncellerna har fått sig en omgång, närminnet är inte det bästa. Lungorna har haft det jobbigt under strålningen. Lederna jobbar hårdare nu än tiidgare. Ja det är mer också. Men det 'tar jag'... jag är ju i livet :) 
 
Att ha lärt känna mina cancerkompisar har gjort dessa tankar enklare. Jag har fått distans. Jag har lärt mig oerhört mycket och jag bär på en enorm tacksamhet. Jag ser framtiden med glädje och jag kommer att skräddarsy en bra balans med rimligt innehåll på alla nivåer. Men det kommer att bli ett träningsläger, det kan jag säga. Det är lätt hänt att man går in i gamla mönster. 
 
Gamla mönster... hur kommer man ifrån dessa, mönster man vill släppa? Jo man tränar... man blir medveten och man tar paus i livet för att få distans... för att förstå var man är och var man vill. Jag har gjort min resa, du gör din och vi har alla eget ansvar för att fylla det ofyllda på bästa tänkbara sätt. 
 
Det jag har lärt mig under denna period är att det går att ha cancer och leva länge. Cancer är ett väldigt laddat ord. Forskningen har kommit långt gällande bl a bröstcancer och den förädlas hela tiden. Jag har fått starkades doserna och jag har klarat av detta, Kan man bli starkare?! 
 
Jag kan du anta vilka utmaningar som helst, men jag vill bara anta de utmaningar där jag kommer till min rätt. Där 'hela jag' har möjlighet att stötta, hjälpa och styra i rätt riktning. Verktyget för mig är respekt, vision och mänsklighet. Att se varje individ och där acceptans på hög nivå finns.
 
Att se och bli sedd!
Kan det bli bättre 😍
 
Dö-tiden
Jag undrar om även du har samma erfarenhet som mig? Du som har jobbat ett tag och har några yrkesverksamma år. Visst går allt fortare idag? Visst har vi mindre tid för att mötas? Mindre tid för eftertankar och analyser? Vilken är din erfarenhet?
 
Jag tycker att arbetslivet går 'fortare' idag. Kanske det beror på att jag blivit äldre... kanske för att vi är alltmer digitaliserad... samtidigt så ser jag stor skillnad i hur vi bemöter varandra. Att ha tid att gå till varandras kontorsrum en stund i stället för att skicka mail/chatt etc. Att vi blivit mer maskinella vet vi ju alla, datoriseringen har gjort att vi i bästa fall fått bättre strukturer. Men det innebär även att vi måste följa dessa strukturer, bra för blåa personligheter... mindre bra för gula personligheter om vi ska tänka i dom banorna.
 
Vi har alltså mindre 'dötid' idag, ändå jagar vi bättre processer och tydligare effektiviseringar. Ständigt på jakt efter klarhet och förnyelse. Ja, jag själv är inte redo för min egen dödtid... dvs då jag blir en jordgubbe... elller jordgumma om man så säger :) Jag tänker på den tid vi har att forsla oss emellan olika uppdrag och arbetsuppgifter. 
Vi lever i en linjär verklighet... förr i tiden var den cirkulär... vi sådde och skördade, vi behövde göra om för att få. Idag lever vi linjärt. Vi uppnår ett mål och har redan ett nytt framför oss som vi ska ladda om för att nå. Hinner vi ladda om? Hinner vi få den sk 'dödtiden', som är viktigt för oss för att få ny energi, ny kraft och möjlighet att med glädje gå in i nästa arbetsuppgift? 
 
I samband med industrialiseringens start... var målet så klart effektivisering... snabbare processer... fortare till pengarna. Industrialiseringens mål var att förkorta just denna 'dödtid', nämligen att ta bort den tid vi människor behöver för att ladda om. Dess kultur och rutiner lever kvar inom oss än i dag. även om vi är inne i en ny era. Vi människor har anpassat oss till industrialiseringen... vi har vant oss att det ska gå fortare och fortare... målet är att försöka bekämpa dödtiden. Vi har alltså anammat oss och anpassat oss till något som vi människor egentligen inte är skapta för.
 
Vi är human beeings... vi bär med oss egenskaper ända sedan urmännsikan... alltså från livet på savannen. Vi behövde den sk 'dötiden', för att samla kraft inför eventuella attacker och därmed kunna lägga in högsta växeln för att kunna fly. Därför behöver vi återhämtning. Vi behöver vila. Vi behöver bygga upp oss för att sedan kunna ge järnet när det behövs. Inte att ständigt vara på vakt och alltid ge järnet. 
 
Återhämtning och tid för att stanna upp ger möjlighet till gemenskap, reflektion, nytänk, till bekräftelse och acceptans av andra och mycket mer.
Stanna upp en stund du också 😍