Lena Jadekrantz

Hairy
Den 30 november 2017 fick jag beskedet... bröstcancer... hade misstänkt det ett bra tag. Hösten var mycket jobbig, men jag bet i hop. Berättade inte för något... det kunde ju gå bra... så tänkte jag... det gick inte så bra. Jag hade då långt ljust hår... gjorde fina ljusa slingor regelbundet... denna metod valde jag för att undvika att de gråa skulle ta alltför mycket plats.
Vid tiden för cancerbeskedet fanns redan en tid inbokad hos min frissör. Hur skulle jag göra? Avboka? Håret skulle ju ändå ramla av inom kort... men kloka L sa... 'klipp dig nu kort, så har du gått halvvägs'... jag gjordet som han sa...  och jag kan säga att det var riktigt jobbigt att klippa av mig håret.... men jag visste redan då... jag kommer ju att tappa ALLT hår. Det förvarnade läkaren mig vid första mötet... läkaren berättade det ett flertal gånger under det mötet... som tog c:a en timme... men då kunde jag inte 'känna in' att jag skulle tappa allt hår. Jag ville bara överleva!
 
Mycket riktigt, efter nästan två cytostatikabehandlingar... då föll håret! Jajamän, det fanns ingen återvändo då. Jag gjorde 'allt' för att håret skulle sitta kvar... hade både keps och mössa på mig inomhus. Håret var dött. Det var inte mitt hår längre. Det var livlöst och betydligt fetare än vanligt! En mycket jobbig insikt. Jag började dra stora tesar från huvuvdet och allt hamnade i min hand. Jag tänkte... det här går inte längre... det måste bort... det sjuka måste bort... bort bort bort!!!
Bild och copyright: Lena Jadekrantz
Min äldste son var den som fick 'äran' att raka av mig det lilla som satt kvar. Han tog fram trimmern och kapade och drog bort det mesta. Idag säger han att det är den mest suspekta upplevelsen som han har gjort i sitt liv.
 
L fick i uppdrag att finraka mig, se bilden ovan. Det var en trevlig upplevelse med lite vin. Jag hade förlikat mig med att nu är det som det är. Nu börjar något nytt. Det sjuka är bortrakat och det som nu kommer så småningom är friskt... förhoppningsvis. Det kändes bra ändå att få bort det sjuka håret. Det nya börjar nu!
Bild och copyright: Lena Jadekrantz
Sju månader efter första cytostatikakuren växer mitt hår så det knakar. Jag ser skillnad för varje dag. L ställer självklart upp och trimmar mig. Det blir en genomgång varje vecka. Min svägerska har också trimmat mig en gång. Klipper runt öronen, i nacken samt alla de hår som sticker iväg och växer alltför fort tas också bort. En mysig liten stund😍
 
L har nu även lärt sig att jag vill ha kvinnliga polisonger... förra veckan fick jag nämligen manliga fyrkantiga polisonger... det är inte lätt att klippa en annan person... han har ju aldrig gjort det tidigare så han gör det riktigt bra... noggrann är han... och har enbart en enda gång klippt mig i mitt öra 😄... av misstag förståss 😄.
 
Just nu är min ambition att satsa på en kort tuff frisyr, men behöver lite mer hår för att proffsen hos frisören ska kunna snickra till det. 
 
Jag har under den här tiden konstaterat att det finns en hel del håriga människor 😁 men också att det går bra att vara utan hår... även om man fryser på natten och måste använda nattmössa. Men det räcker med att håret växer några millimeter så behövde jag inte använda nattmössa.
 
Under vintern har det gått bra... har använt mössor och min peruk då och då. Oftast har jag använt mössorna, det har funkat bra! Till och med dubbla mössor under vintertid. Min peruk har jag använt när jag inte vill 'sticka ut' ... främst då jag befinner mig i männniskobyn... orkar nämligen inte med blickarna som jag får från personer jag inte känner... eller även personer jag känner som väljer att gå en annan väg... förmodligen har de svårt för det här med cancer... det är inte mig som person de undviker... utan cancern :)
 
Under den här tiden har jag faktiskt inte tappat allt hår på ögonbrynen, men det har fallit bort fläckar och de har blivit väsentligt mycket tunnare. Fyller på med penna för att det ska se enhetligt ut. Ögonfransarna tappade jag sent... i maj. När de väl föll av så var det redan nya på gång under och som är på stark framfart nu. Som kortast har ögonfransarna varit exempelvis som om du klipper av håren på en tandborste... taggigt. Som tur är finns det riktigt bra mascara. Tyvärr måste jag börja raka mina ben, men vad gör man inte för att se proper ut!
 
From bald to hairy 👏
Allt ordnar sig!
 
 
 
 
 
 
Extremt
Det är verkligen ett extremt år detta år!. År 2018 går till historien. Vi har extremt mycket snö, extremt mycket värme och jag har haft extremt många celler i min kropp... celler som ville fördubbla sig fast de egentligen inte ska det... som har orsakat besvär och smärta... både i kropp och själ.
 
Extremt glad är jag i alla fall... nu är alla behandlingar avklarade... vilket återigen innebär att jag gör ytterligare ett av mina glädjehopp. Ni som har följt mig här på bloggen, vet att jag även gjorde ett glädjeskutt efter avslutad cytostatikabehandling. Den glädje och lättnad jag känner inombords går inte att förklara. Framtid - here I come!
Bild och copyright: Stina Öhman/Lena Jadekrantz (celler i rörelse :)
Jag har haft ett avslutningssamtal med en läkare, ett riktigt bra samtal... som vanligt! Har fått veta att jag kommer att bli kallad till mammografin varje år under fem år. Jag äter även östrogenreducerande medicin, vilket jag ska göra i flera år framöver. Med glädje kan jag berätta att jag inte har några nämnvärda biverkningar av den medicinen. Har ju innan jag börjat äta Tamoxifen, gjort som så många andra... läst på nätet om både de ena och de andra negativa biverkningarna... men jag kan inte instämma i det. Inte än i alla fall. Har ätit medicinen i två månader nu och enligt läkaren bör biverkningarna redan ha blommat ut... säger bara tack för att de inte har gjort det!
 
Om tre månader kommer jag att bli kallad till en skiktröntgen, detta för att säkerställa att det inte finns några elaka celler som har överlevt denna tuffa behandling som jag nu avslutat. Känns bra, har ju trots allt ett bröst kvar att hålla koll på samt övriga östrogentäta områden i kroppen... och östrogenbusiga celler som är så egocentriska att de vill bli fler måste vi ju hålla koll på, eller hur :)
 
Den 60 procentiga risken att få lymfödem i vänster arm finns kvar, har klarat mig bra fram till nu och förväntar mig att det blir så även framöver. Dock måste jag ta det lugnt och inte pressa och stressa kroppen, så att ödemet blommar ut. Så egentligen väljer jag att tänka att jag har 40% chans att klara mig från att få lymfödem.
 
Proffsen på sjukhuset kommer att ha koll på mig framöver, det finns ett helt team bakom mig. Det är bara för mig att kontakta dem om jag skulle få frågor eller funderingar under den närmaste tiden. De finns där för mig och de är så oerhört duktiga! Jag känner mig trygg!
 
Nu ska jag återhämta mig, effekterna från strålningen kommer att sitta i några ytterligare veckor och kanske till och med eskalera något. Nu ska jag vila ut och bl a låta tröttheten sina bort. Sitta i skuggan och inte i solen, ska nämligen undvika direkt solljus i ett år framöver. SPF50 är min 'bästa vän' just nu.
 
Jag har fått tydliga order från läkaren att ta det lugnt och lyssna på min kropp. Stanna upp i tid och vila vid behov. Det är också viktigt att min omgivning får större insikt och förståelse för risken att jag ska få det sk fatigue, den risken är stor när jag börjar jobba igen. Men det får vi ta då! 

Nu ska vi njuta av sommaren och värmen!
Det är slut på glass i frysarna hos min lokala ica-handlare... så jag tror jag ska göra egen isglass nu!
Kram och njut av livet 😍... det kan ta slut fortare än du tror!
 
Bakom väggen?
Grande Finale! Nu är det klart! Jag har fått den sista strålbehandlingen! 25 gånger avklarade. Dessutom är 1 masektomi avklarad... och 6 stycken tuffa cytostatikabehandlingar... för att inte nämna att jag (och vi) har klarat av att ta emot beskedet att jag har cancer... lätt kaos blev det då... och alla känslor på vägen... inte bara för mig... för L... för familjen... för vänner... kollegor... arbetskamrater... etc.
 
Nu har det 7 månader sedan det första traumatiska beskedet och jag mår bra även om jag har en del biverkningar att ta hänsyn till. Familjen mår bra och har allteftersom tiden gått sett att jag klarat av mina utmaningar... en efter en... då har de också blivit lugnare. 
 
Jag är fullt medveten om att det kan komma bakslag... i flera år framöver. Min inställning just nu är... 'ok, då fixar jag det oxå, nu vet jag vad det handlar om'. Jag vet ännu inte om det fortfarande finns cancerceller som trivs i min kropp och som vill vara kvar. 
 
Så nu vet jag... vad som finns bakom denna vägg, som säkert många av er sett vid sjukhuset. Jag har nu gått ut från denna avdelning och har klarat mig fint. Enbart lätt svullnad och några få kvesor. Ja, tröttheten finns kvar och det lär den göra ett bra tag framöver. Nu gäller det bara att använda de två som finns på vardera sidan om huvudet... att lyssna... på mig själv och bromsa om jag behöver.
Bild och copyright: Lena Jadekrantz... har mer hår i verkligheten än vad som syns på bilden. 
 
Men jag kan berätta en sanning... det är inte vad ni tror ska finnas... som verkligen finns bakom denna väg bakom mig på bilden. Ni tror säkert att det är två stora rum och en stor väntsal utanför... kontrollrum etc... personal som springer runt. Men nu ska jag berätta sanningen... till viss det stämmer det jag skrivit ovan... till viss del inte.
 
Bakom väggen finns nämligen en atrium... jajamän när jag går in till min strålmaskin Erland som jag ligger så bra på😉... då ser jag nämlingen detta. Visst är det fint!
Jag säger nu hejdå till dig Erland och hoppas att vi inte behöver mötas framöver. Däremot är miljön i lokalerna fantastiska och personalen är fantastiska... det kommer jag att sakna. Att få vara med vuxna personer som har goda avsikter och trevligt bemötande. Det i sig är en lyx! Stor fråga framöver, hur kan jag behålla detta?
 
Nu har jag några veckor framöver att bara vara... att läka... att vila... att ta hand om mig och familjen... utan att varje dag är inplanerad med besök till sjukhuset. Har nu genomfört fem veckor, fem dagar i veckan för att strålbehandlas. 
 
Har klarat av detta nu, den tuffaste resan i livet är nu genomförd. Jag kan klara allt efter detta. Under denna tuffa behandling har jag också fått tillbaka 'mig själv'. Den jag tappat på vägen av olika förklarliga skäl. Orsaken kanske jag kommer att skriva om framöver, självklart är det arbetsrelaterat... och flerdimensionellt... så klart... en sak är aldrig svart eller vit.
 
Hur gör du för att inte tappa dig själv och den fina du är?
Hur gör du för att komma till din rätt?
Vilka värden behöver du fylla på för att nå detta?
 
Glöm inte att vara i verkligheten, här och nu. 
Sprid glädje och stanna upp!
Låt inte dina egna tankar tynga dig!
Om så, lyft dig själv ovanför detta 😍
 
Nu går jag ut från strålenheten och vet inte vad som väntar... men det jag vet... är... att det inte alltid är det vi tror som finns bakom väggen... eller i nästa steg... eller i en människa... var lyhörd!
 
Love and peace😍