Lena Jadekrantz

Barfota
Jag ligger på ryggen och tittar rakt upp... barfota...  ljudet strålar så vackert från radion bakom mitt huvud och sommarfeeling de luxe forcerar runt i min kropp... "jag plockar smultron vid vägens kant och trär sen upp dem på strån. Det killar så skönt under foten min,  jag känner gruset med tån... "
 
Ligger kvar... fortsätter att titta rakt upp.... ser den vackra gröna sköna böljande dalgången vid Indalsälven. Vattnet har en mystisk dragningskraft som får mina ögon att vila i en mörk blågrå färg... ur radion strömmar "barfota utan strumpor och skor ska jag vandra med dig..."
 
Sommarfeeling de luxe håller fortfarande i sig och jag vickar frigörande glatt på mina tår... glad över att jag ligger på ryggen och tittar rakt upp... en tår rullar ner för min kind...  "ut till sommarn där vindarna bor till ros och förgätmigej"... det är så vackert... Indalsälven... texten i barfotavisan... att allt ändå har gått så bra... att jag mår bra... att jag har en framtid!
Känner tåren fortsätta att sakta sakta glida ner på vänster sida... vill torka bort den... men kan inte... får inte... får inte röra mig.... måste ligga stilla och titta rakt upp. En röst hörs i högtalaren till höger, ljudet från radion försvinner... "nu kan du börja behandlingen". Jag vaknar lätt, maskinerna börjar att röra sig runt omkring mig. Det är dags för ytterligare en strålbehandling.
 
Jag tar ett långt andetag och andas in med näsan och bröstryggen trycks ned.... prickar den gröna rutan med andningsstapeln.... två sekunders tystnad och sedan startar ljudet från strålningsmaskinen... bara fem sessioner kvar så har jag gjort dagens strålbehandling.
 
Ligger kvar på britsen session efter session, tittar rakt upp... maskinen snurrar runt mig enligt en mycket förutbestämd och exakt process. Jag andas in och prickar den gröna rutan... andas ut och tar några lugna andetag. Tittar avslappnat uppåt... skymtar Indalsälven mellan sessionerna... vilar ögonen i det mörka blågråa vattnet mellan bergen. Drömmer mig bort... känner att jag vickar på mina tår och väcks hastigt av en röst till i högtalaren till höger "du kan andas normalt nu, behandlingen är klar".
Jag tar ner mina armar som varit ovanför huvudet under behandlingen. Får inte kliva ner från britsen, inte än. Jag är nämligen väldigt nära Indalsälven. Högt upp. Kan ramla om jag inte gör som sköterskan säger... Jag inväntar en till person i behandlingsrummet. Under behandlingen måste sköterskorna nämligen befinna sig på andra sidan av den två meter tjocka väggen, jag är ensam i rummet en stund till.
 
Maskinerna ovanför mitt huvud omstyrs så att jag inte längre har några ovanför mitt huvud, jag ser Indalsälven klart och tydligt... bilder från min barndom från just det här området vid Indalsälven blixtrar snabbt förbi... där jag plockar smultron och trär dem på tråd... britsen sänks, jag sätter mig upp, vickar på tårna och kliver ned på golvet... lämnar Indalsälven... åtminstone till imorgon.
 
Tur att bilden över Indalsälven är kvar även imorgon... och... jag vill tacka den initiativrike person som kommit på att så snyggt och på så stor yta sätta en bild över Indalsälven i behandlingsrummets tak. Allt för att patienten ska må bra! Jag går till bilen och undrar stilla... vilken musik kan tänkas spelas under morgondagens strålbehandling?
 
Nu är det halvlek... jag har bara hälften av de 25 strålbehandlingarna kvar att genomföra... och jag njuter verkligen av att jag kan känna gruset med tån!!!
 
Liv Nära
När natten är som mörkast
Förbereder sig gryningen för ljuset
När livet faller handlöst
Gör sig famnar beredda...
 
Texten ovan är ett utdrag från diktsamlingen Livnära av Sofia Sivertsdotter.  En fin gåva som jag har fått. Jag brukar inte läsa dikter men har med glädje läst de 82 dikterna om livet som Sofia har skrivit. Jag tycker om ord och att bolla med ord i texter... men Sofia är min överkvinna. Fantastiskt hur hon får ihop det och tolkningen av en dikt är alltid mycket indiviudell, precis som min reaktion på alla behandlingar för att bli kvitt en cell som vill fördubbla sig om och om igen.   
 
Jag blev bjuden på lunch en dag, på restaurang Grankotten på norra berget. En sommarlunch i underbar miljö och mysigt sällskap. En utbyggd och upphottad restaurang. Hit kommer jag garanterat att åka flera gånger. Restaurangen erbjuder även afterwork på den nybyggda takterassen, hur mysigt är inte det!
 
En lunch tillsammans med 'den famn som gjorde sig beredd att omfamna mig' när jag blev cancersjuk var ljuvlig, intressant och mjukgörande 😍 diskussioner om färglära, information om strålbehandlingen, sommarens planer etc. 
Jag fick även en förklaring till varför jag känner att jag denna sommar måste byta färg i min trädgård och på mina färgglada sommartår. Jag övergår nämligen från smutsrosa till orange. Tack du fina för kunskapen 😍 och tack för sommarpresenten - den intressanta diktsamlingen 😍
 
Åker hem efter en underbar lunch och läser vidare om färger. Rosa symboliserar omsorg, medkänsla, omtänksamhet, romantik och kärlek, men även hopp. Rosa inspirerar och skapar varma och tröstande känslor såsom att det kommer att gå bra och att allt kommer att lösa sig. Orange däremot drar mycket uppmärksamhet till sig, en social färg som ger känsla av entusiasm och liv, välkomnande och värme. Ja, jag har orange färg på tånaglarna nu i sommar :) Ny tid kommer för mig!
 
Just nu känner jag för Pugh Rogerfeldts låt och småhummar för mig själv:
 
Små lätta moln
ser jag på min himmel
min himmel som är blå 
 
Ja, tuffa månader har jag och vi haft... men nu lättar det 😀 
Surprise
Det kommer någon, hör jag min son säga. Jag tittar ut... ser ingen. Hilma markerar med ett lätt buff... ja tänker jag det är någon där. Tittar ut i ett annat fönster, ser ingen... tänker snabb... det måste vara L som kommer hem från jobbet... men... då ska inte hundarna markera. 
 
Hilma skäller... ja det är någon där! Jag öppnar ytterdörren tittar rakt fram.... ser ingen. Hilma blir arg... det är ju någon där. Jag tittar ner... jaaaaa ser nu en av mina arbetskamrater som försiktigt försöker ta sig upp för trappan till entrén. Förmodligen lätt rädd av allt underligt ljud inne i huset, jag och hundarna agerade ju inte direkt välkommet :) 
Jag blev så glad över denna spontana visit så jag hoppar rakt upp och ner. Inte en vacker syn... för dagen klädd i korta shorts eftersom jag precis pysslat lite i trädgården med vatten. Hilma funderar... varför hoppar matte upp och ner! En lätt buff igen :) Stora varma kramen från bådas håll och jag fick motta en underbar present fint inslagen i cellofan. Lavendel i betongkruka med en underbar citrongul fjäril 😍 
 
Eftersom Hilma fortfarande buffar och skäller... "er känner jag inte, ni dök upp för fort"... så ställer jag ifrån mig krukan på bordet på förstukvisten... men ställer den på kanten... så den åker direkt ner i golvet. Jag... snabb som kobran... tar tag i hunden, rätar upp krukan och konstaterar att den är hel och att blomman har klarat sig. Resten ordnade sig och hunden upptog genast ytterligare personer till i sin flock. Lugnet intog och vi fick en oerhört fin stund på altanen.
 
TACK till dig du fina 😍