Lena Jadekrantz

Med lätta drag
När jag tappade mitt hår pga av behandling med cytostatika fick jag rådet att mycket lätt föra mina fingertoppar över skalpen. Denna rörelse skulle stimulera hårsäckarna att växa igen. Bra tänkte jag och började känna på min skalp ofta... för jag ville ju ha mitt hår tillbaka så fort det bara gick.
 
Nu har det gått tio månader sedan jag började med denna 'rörelse' och inser att jag fortfarande utför samma rörelse... fastän jag idag har ganska mycket hår... även om det fortfarande är kort. Jag känner ofta på mitt huvud, betydligt mer ofta än innan cancerbehandlingarna påbörjades. Det är en skön känsla att känna på mitt hår, en känsla av tacksamhet infinner sig... tacksam över livet, tacksam över håret, tacksam över att det ändå har gått ganska bra det här... även om det har varit tufft.
Bild: Istället för fingrar går det ju att använda denna hårmasserare :)
 
Konstigt hur man reagerar och agerar ibland... jag har upptäckt att jag har ett nytt beteende! När jag blir orolig och mycket känslosam... då går fingrarna direkt upp till mitt huvud och den lätta fingertoppsrörelsen påbörjas per automatik. Intressant! 
 
Är denna nya rörelse ett sätt att trösta mig själv? Känna trygghet? Eller handlar det enbart om att det är skönt att ha håret tillbaka? Ja, jag vet inte. Det jag vet är att jag bara har ett behov av att låta fingrarna glida igenom håret och känna stubben i nacken. Kan detta handla om akupressur eller liknande? Har du någon erfarenhet och kunskap så dela gärna med dig till mig. 
 
När jag gör detta hårrörelse så inser jag också att jag tänker och känner så mycket bättre och intensivare.
... det kanske ändå är så att styrkan sitter i håret 😉