Lena Jadekrantz

Ser inte skogen för alla träd
Kommer och kör med min bil genom en långt skogsparti, där jag har kört så många gånger förr. Fin kraftfull skog som skapar en mystisk mörk skugga över sig själva och sin omgivning. Fantasierna skenar iväg och därmed kommer även rädslan upp. Bilden och känslan av att se både troll och feér dyker upp i min tankevärld. De här träden har säkerligen sett mycket genom åren... tänk om de ändå kunde prata. Det är vackert, det är norrländskt och det är vår egen historia... det är ju bl a skogen som skapat norrland i sin nuvarande form. 
 
Ja, jag är van vid denna känsla och dessa tankar under bilfärden genom just detta skogsparti. Men... så en dag har man valt att avverka den vänstra sidan av skogspartiet. Tomt, kargt, kallt och öppet. Ett sår i naturen. Känner ödeläggelsen, känner sorgen och det finns nu inte möjlig att uppleva det gamla igen... någonsin. 
 
En ensam fågel flyger förbi över det karga landskapet, osäkerheten infinner sig var landningen ska ske... men väljer sedan att sakta surfa vidare på vinden. Jag förstår, det är lika bra att gå vidare... 'vik av till höger' kommer jag på mig själv att tänka och indirekt ge råd till fågeln. Där växer skogen fortfarande frodigt. Välj höger, välj det levande.
 
Chocken har ännu inte lagt sig i mig, jag har mycket känslor i kroppen... varför måste de ta bort, varför har de inte kunnat lämna kvar. Tänk om... ja tänk om... det varit andra ägare som hanterat skogen med stolthet... ja det finns många frågor som aldrig kommer att bli besvarade.
Bild och copyright: Lena Jadekrantz
 
Kanske det var något sjukt i skogen, som helt enkelt måste bort. Att det inte fanns någon återvändo. Bara att göra´t... ta bort det onda... för att det goda ska få vara kvar. Det kommer ny skog så småningom, ja så är det. Det tar bara lite tid, hur otåliga vi än kan vara så måste vi vänta. I tiden löser vi mycket... den svåra konsten är bara att se till att vi får tid. Skogen har tid, snart kommer nya små plantor att sättas och om hundra år kommer det se ut som det brukar göra.
 
Chocken, sorgen och känslorna har sakta upplösts i min kropp. Ödeläggelsen var total... platt och sårat. Inte som det brukar se ut. Förr var det berg och dal, nu är det enbart ett berg. Ingen dal... en startsträcka till det kvarvarande och befintliga berget till höger... det är en startsträcka där det förut var en dal. Jag börjar vänja mig, det har blivit vardag. Inget jag tänker på så mycket längre. Det är som det är. Resten kommer att lösa sig.
 
Ja, så är det att ha gått igenom en masektomi. Att ta bort en kroppsdel, ett område på min kropp. Där det tidigare fanns ett bröst...  finns nu ett 25 cm långt platt ärr,  horisontellt. Ett område jag var van att ha och se och känna... är nu borta för alltid. Sorgen och chocken kom efter operationen. Alla känslor kom som om jag tvärbromsat med min bil och all packning i baksätet och bagaget kom fram till förar- och passagerarsätena. Ja det gjorde ont!
 
Sorgen har varit total... även om jag har blivit erbjuden en rekonstruktion... att återuppbygga ett bröst... så måste detta få ta tid i min kropp att få landa precis som fågeln och precis som med tallplantorna som ska sättas... de måste få växa och få tid i sol, värme och bra miljö. Kraft för det nya kommer så småningom! 
 
Fram till dess fungerar det just nu mycket bra med de hjälpmedel jag har fått. Jag ser ju ut som vanligt då och det är mycket sällan jag tänker på att jag enbart har ett enda bröst. Det har blivit vardag det här också. Har ingen värk och rörelse och mjukhet har jag tränat upp. Det är ju inte mitt vänstra bröst som skapat den jag är... det är ju andra faktorer.
 
Glöm inte att det är väldigt ofta som "man inte ser skogen för alla träd".. njut av det du har!!!
 
Väljer just nu att inte tänka på en rekonstruktion, att 'plantera' något nytt, det får komma med tiden!
Just nu njuter jag av det jag har... livet 😍 
Det var kallt!
Kommer ni ihåg att jag under de sista tre cytostatikakurerna har suttit med kylhandskar och kylstrumpor. Syftet var att rädda naglarna, de kunde lossna och bli inflammerade av den kraftiga cellgiften Taxotere som jag fick. Taxotere är gjort av idegran.
 
Resultatet? Vad hände? Har jag haft problem med naglarna efteråt?
Bild och copyright: Lena Jadekrantz
Jag kan stolt presentera att jag inte har haft några problem överhuvudtaget. Har inte varit inflammerad, inte tappat några naglar och inte haft några besvär.
 
Kylan har gjort att blodet inte kommer ut till fingertoppar och ner till tårna. Ingen cytostatika, i detta fall Taxotere, har verkat i dessa extremiter.
Bild och copyright: Lena Jadekrantz
Det enda jag har är något randiga naglar, men det är ju inte så konstigt... har ju haft så mycket cellgifter i min kropp att det borde bli någon effekt någonstans... så randiga naglar klarar jag av och dessutom så kommer de förhoppningsvis att växa bort och sedan bli ett minne blott.
 
Jag ärar mina tår i sommar med färgen knall-orange😃
 
 
Love in life
Bra miljö innuti din kropp, mellan cellerna och innuti dina celler. Bra miljö utanför din kropp, mellan människor, i grupper och på jorden. Hur svårt ska det vara? Vi har en yttre miljö som inte är hälsosam, arbetslivets effekter är inte alltid positiva.... ja, det är mycket som påverkar oss... dessutom ska vi ha tid att må bra, äta rätt, inte stressa, träna, umgås och ha egen tid mm. Hinner du det? 
 
Självklart gör vi så gott vi kan, eller hur! Det gör jag i alla fall. Försöker källsortera och ta hand om mig. Innan min sjukdom tränade jag varje vecka, tycker väldigt mycket om cirkelfys och spinning. Valde bort yoga, stillhet har jag förmodligen haft för lite av. Har försökt att kompensera den avsaknade stillheten med att bli ännu lugnare än vad jag är som person. Har även som metod använt min lugna personlighet i situationer då grupper och individer varit i obalans. När jag nu ser det på håll, har jag troligen behövt vara mer utåtagerande.... så som jag är hemma vid behov :)... ja jag är en lejoninna innerst inne :)... ryter då det verkligen behövs... och då hörs det kan jag säga :)
 
Att vara utåtagerande gör det enklare för omgivningen, har jag insett. Då är ramarna/besluten/åsikterna tydligare, de kommer snabbare. Omgivningen upplever snabbare... och vad de tror tydligare... hur den utåtagerandes personlighet är. Då slipper omgivningen själva och nå sitt eget inre, ta tid att landa och därmet också tid att möta en annan person... dessutom slipper omgivningen och vara delaktiga i beslut. Jag själv tror på hög samverkan och där varje individ ska ha möjlighet att påverka. Individens enskilda förutsättningar ska tas hänsyn till.
 
En utåtagerande person signalerar till sin omgivning att 'nu slipper du ta ett eget ansvar och du överlåter därmed det till mig'. Jag är fascinerad över att det är så pass många som ändå dras till denna form av chefskap. 
Bild och copyright: Lena Jadekrantz (från en ö utanför Alnö)
 
Men jag kan tycka att när vi är tillsammans på våra arbetsplatser, så behöver vi uppträda vuxet. För mig innebär ordet vuxet nämligen att vi respekterar varandra, vi lyssnar på varandra, vi låter varandra prata till punkt. Det handlar även om att se varandra, att vi vill andra väl. Att det finns en nyfikenhet för andra oavsett funktion eller roll eller person eller grupptillhörighet. Självklart handlar det också om att ta ansvar, genomföra det vi sagt, att vi får andra att lita på oss, att vi litar på oss själva. Ja, ha en god etik och en god moral... och framförallt skratta ihop.
 
Det är alltför många som känner sig hotade och rädda och agerar utifrån det... det måste vara jobbigt att hela tiden ha sin 'gard' uppe... ifall det blir ett anfall så är man redo. Det måste ta mycket av den totala kraft/energi man har. Dessutom är det också alltför många som väljer att lägga fokus på att prata om andras som de ser det okunskap, konstiga beteenden, ja, you name it. Lägg i stället fokus på dig själv och utgå från att vara ett gott omdöme.
 
Andra personer kanske känner att de går in i roller, exempelvis värdinnerollen... att ta hand om... tyvärr känner oftast oftast omgivningen att detta inte är ett äkta mottagande. Oftast innebär värdinnerollen ett uppifrån-ner-bemötande, värdinnan har ett behov av att vara högre i rang och styra samtalet. Ja, du förstår då säkert hur den andre känner sig. Hur viktigt är det för dig att "möta" en person och inte en roll?
 
Försök till förståelse i olika situationer är en annan orsak till att man bygger upp sin rädsla i sin kropp. Vi är ju olika personer rent biologiskt och kemiskt. Självklart är vår möjlighet att känna känslor olika, även hur vi tänker... men det tycker jag i sig är mycket fantastiskt! Låt då tiden och kanske även en tyst stund tillsammans, kan göra att vi kan mötas i samtalet.
 
Vi måste bara lära oss att det är tillsammans som vi är kompletta. Du som enskild är inte komplett... men jag tycker att du ändå alltid ska försöka jobba åt det hållet. Att lära känna dig själv och förstå ditt eget agerande. Det är en väl en livsuppgift, så säg!
 
Kommunikation är väldigt svårt. Men ett hett tips... ge ett kvitto. När du pratar med någon, lyssna också... men glöm inte att ge kvitto på det du hört. Testa dig fram :)
 
Glöm inte att du behöver bekräftelse och beröring!
Det gör alla människor😍
Ge det till någon, så får du också tillbaka!
 
And don´t forget to spread som love today😍