Lena Jadekrantz

Ser inte skogen för alla träd
Kommer och kör med min bil genom en långt skogsparti, där jag har kört så många gånger förr. Fin kraftfull skog som skapar en mystisk mörk skugga över sig själva och sin omgivning. Fantasierna skenar iväg och därmed kommer även rädslan upp. Bilden och känslan av att se både troll och feér dyker upp i min tankevärld. De här träden har säkerligen sett mycket genom åren... tänk om de ändå kunde prata. Det är vackert, det är norrländskt och det är vår egen historia... det är ju bl a skogen som skapat norrland i sin nuvarande form. 
 
Ja, jag är van vid denna känsla och dessa tankar under bilfärden genom just detta skogsparti. Men... så en dag har man valt att avverka den vänstra sidan av skogspartiet. Tomt, kargt, kallt och öppet. Ett sår i naturen. Känner ödeläggelsen, känner sorgen och det finns nu inte möjlig att uppleva det gamla igen... någonsin. 
 
En ensam fågel flyger förbi över det karga landskapet, osäkerheten infinner sig var landningen ska ske... men väljer sedan att sakta surfa vidare på vinden. Jag förstår, det är lika bra att gå vidare... 'vik av till höger' kommer jag på mig själv att tänka och indirekt ge råd till fågeln. Där växer skogen fortfarande frodigt. Välj höger, välj det levande.
 
Chocken har ännu inte lagt sig i mig, jag har mycket känslor i kroppen... varför måste de ta bort, varför har de inte kunnat lämna kvar. Tänk om... ja tänk om... det varit andra ägare som hanterat skogen med stolthet... ja det finns många frågor som aldrig kommer att bli besvarade.
Bild och copyright: Lena Jadekrantz
 
Kanske det var något sjukt i skogen, som helt enkelt måste bort. Att det inte fanns någon återvändo. Bara att göra´t... ta bort det onda... för att det goda ska få vara kvar. Det kommer ny skog så småningom, ja så är det. Det tar bara lite tid, hur otåliga vi än kan vara så måste vi vänta. I tiden löser vi mycket... den svåra konsten är bara att se till att vi får tid. Skogen har tid, snart kommer nya små plantor att sättas och om hundra år kommer det se ut som det brukar göra.
 
Chocken, sorgen och känslorna har sakta upplösts i min kropp. Ödeläggelsen var total... platt och sårat. Inte som det brukar se ut. Förr var det berg och dal, nu är det enbart ett berg. Ingen dal... en startsträcka till det kvarvarande och befintliga berget till höger... det är en startsträcka där det förut var en dal. Jag börjar vänja mig, det har blivit vardag. Inget jag tänker på så mycket längre. Det är som det är. Resten kommer att lösa sig.
 
Ja, så är det att ha gått igenom en masektomi. Att ta bort en kroppsdel, ett område på min kropp. Där det tidigare fanns ett bröst...  finns nu ett 25 cm långt platt ärr,  horisontellt. Ett område jag var van att ha och se och känna... är nu borta för alltid. Sorgen och chocken kom efter operationen. Alla känslor kom som om jag tvärbromsat med min bil och all packning i baksätet och bagaget kom fram till förar- och passagerarsätena. Ja det gjorde ont!
 
Sorgen har varit total... även om jag har blivit erbjuden en rekonstruktion... att återuppbygga ett bröst... så måste detta få ta tid i min kropp att få landa precis som fågeln och precis som med tallplantorna som ska sättas... de måste få växa och få tid i sol, värme och bra miljö. Kraft för det nya kommer så småningom! 
 
Fram till dess fungerar det just nu mycket bra med de hjälpmedel jag har fått. Jag ser ju ut som vanligt då och det är mycket sällan jag tänker på att jag enbart har ett enda bröst. Det har blivit vardag det här också. Har ingen värk och rörelse och mjukhet har jag tränat upp. Det är ju inte mitt vänstra bröst som skapat den jag är... det är ju andra faktorer.
 
Glöm inte att det är väldigt ofta som "man inte ser skogen för alla träd".. njut av det du har!!!
 
Väljer just nu att inte tänka på en rekonstruktion, att 'plantera' något nytt, det får komma med tiden!
Just nu njuter jag av det jag har... livet 😍 
Ingen lever!!!
Nu har jag fått svar från analysen av det borttagna bröstet... och jag är jublande glad! Resultatet efter sex cytostatikakurer och en masektomi samt att del av lymfan är borttagen... är att.... det inte finns några levande tumörceller i mitt borttagna bröst... dessutom så har, av de nio borttagna lymfknutorna, enbart tre varit besökta av cancer... och analysen av de borttagna lymfknytorna visar att det inte finns några levande tumörceller kvar där heller! 
 
Glad är jag... Glad är L... Glad är mina barn... min familj... mina vänner ... Ja vi är glada allihop 😀
 
Vad innebär det då det här?
Jo, jag har svarat bra på behandlingen av cytostatika under de sex kurer jag har fått dessa. 
Jo, jag har upptäckt att något varit fel i tid och att behandlingen startade i tid.
Jo, jag har gjort det jag har kunnat, dvs avsatt tid för återhämtning och behandlat min kropp/knopp med respekt.
Jo, jag är stolt att jag betalar skatt så att jag fått så bra vård.
Jo, att jag tänker så här... har de elaka tumörcellerna dött under alla behandlingar jag nu gjort... då borde det inte finnas någon större risk att det finns en elak liten djävul kvar i min kropp... men så klart... strålningen ska säkerställa detta. 
Foto och copyright: Lena Jadekrantz... som snart kan se i backspegeln :)
 
Läkaren som lämnade detta besked till mig heter Lars Beckman... och han har även skrivit boken Matfrisk :) är inte det ett sammanträffande. Eftersom vårt samtal hade ett annat fokus så kom vi aldrig in på frågor om hur viktig maten och rörelsen är för oss människor eller varför cancer skiljer sig mellan olika världsdelar... det kommer dock en resumé från boken här på bloggen under sommaren... och kanske jag har möjlighet att träffa denna läkare igen... då ska jag ladda med fler frågor.
 
Bara så ni vet så är jag nu tatuerad... två små prickar på vardera sida om bröstkorgen... riktlinjer inför strålningen... och vet ni... jag som redan hade beslutat att jag aldrig kommer att tatuera mig.... har nu gjort det pga den kommande strålningen... och det gjorde så in i fabian ont!
 
Sommaren börjar bra, eller hur!!!
Kram till er alla och glöm inte att ta vara på dig själv 😍 börja alltid dagen med goda tankar om dig själv 😍
Sommarklänningen
Det här var konstigt! Mycket konstigt! Jag har tagit fram mina sommarklänningar, ja jag tycker om att bära klänning när jag är hemma.
När jag inte var sjukskriven... utan gick till ett jobb varje vardag... så bytte jag direkt om till en sommarklänning när jag kom hem. Idag när jag är sjukskriven och hemma varje dag och då bär jag antingen träningstajts och tillhörande topp eller en sommarklänning. Praktiskt och skönt... så här på sommarhalvåret.
Jag står väldigt nära mina känslor just nu, nära till gråten... som kommer då jag känner tacksamhet! Det brukar inte vara så... jag är i vanliga fall en lugn och stabil person. Men ju längre bort från cytostatikabehandlingarna jag kommit desto närmare känslorna har jag i stället kommit. 
Vad händer då... jo när jag sätter på mig sommarklänningen för allra första gången detta år och tittar på mig själv i helkroppsspegeln. Där står jag... utan hår... nästan utan ögonfransar... helt osminkad... utan ett bröst... och med många tårar på mina kinder... samt en klänning som hänger på min kropp. En klänning som brukar vara utfylld med en annan person... en person som inte längre finns och som framförallt ser annorlunda ut än den som jag tittar på i spegeln.
Det ser groteskt ut... den spegelbild jag är van att se i denna sköna mjuka sommarklänning... kvinnligt så det förslår... ljust tjockt hår, ögonbryn som är tydliga, långa ögonfransar, två bröst. I kontrast har jag nu ett kargt manligt uttryck i ansiktet. Känslan av dualitet och känslor från allt jag varit med om sista halvåret... slog till som en knytnäve i min mage. Det gjorde ont!
Minut efter minut går... jag står kvar... tittar och begrundar...  låter tårarna flöda.... låter känslan av sorg finnas kvar i min kropp. Det här är mitt nya jag, nu gäller det att göra det här bra! Tacksamhet!
Jag har förlorat... men samtidigt vunnit!
Livet är kvar!