Lena Jadekrantz

Solen strålar också
Denna sommar har jag försökt att undvika solens strålar. Det har varit svårt! Strålarna har ju varit överallt och dessutom hela tiden. Jag har dragit mig till skuggan eller befunnit mig under vattenytan. Det har fungerat bra. 
Bild och copyright: Lena Jadekrantz... som vilar i skuggan
Det har nu gått några veckor sedan jag avslutade min strålbehandling. Jag bär fortfarande på en förlamande trötthet som slår till då och då. Inväntar att den ska sina ut och försvinna så småningom. Tröttheten är kroppens signal till mig att jag behöver backa och vila för att kunna läka ihop ordentligt. Bara att lyssna och ta order. 
 
Det som har påverkat mig i övrigt av strålbehandlingen och som även syns på min hud, är att jag har fläckar på huden. Det ser ut som om jag har bränt mig av solen... men så är självklart inte fallet. Fläckarna är resultatet av de strålar jag har fått som har gått igenom min hud. På bilden nedan ser ni min vänstra skuldra, där har strålarna gått ut ur min kropp.
Bild och Copyright: Lena Jadekrantz
 
Jag har alltså fått min dos av strålning! Jag kommer alltid att behöva vara varsam i solen... forever! Bara att gilla läget och hålla mig i skuggan eller sitta med kläder på som skyddar. 
 
Huden är just nu känslig på de strålade områdena, den håller på att läka ihop. Det kliar och börjar ömsa skin. Jag smörjer mig dagligen... ja, flera gånger om dagen för att hålla huden smidig. Det har jag gjort allt sedan strålningen började i mitten av juni. Totalt blev det 25 dagar med strålbehandling. Att smörja mig med essex-salva och en salva med aloe vera, det har fungerat bra. Har ännu inte behövt hydrokortison.

Jag gjorde en medveten test under dessa 25 veckor... jag smörjde huden mer på framsidan och nästan inget på skuldran... för att se om det öht är så att det är bättre att smörja eller ej. Dumt kanske... men sån är jag. Jag erkänner... jag skulle ha smörjt mer på skuldran också även om den är mer svåråtkomlig. Just nu är det till viss del något mer irriterat på baksidan än på framsidan och under armhålan.
 
De mörka fläckarna på huden kommer successivt att avta. Ny hud bildas nu och det är bara en tidsfråga så är jag som vanligt även här. Bara att invänta och fortsätta att smörja för att göra huden smidig.
 
Även om jag undviker solen och väljer att befinna mig i skuggan, så får jag förhoppningsvis ändå i mig tillräckligt med D-vitamin 😊
 
 
Extremt
Det är verkligen ett extremt år detta år!. År 2018 går till historien. Vi har extremt mycket snö, extremt mycket värme och jag har haft extremt många celler i min kropp... celler som ville fördubbla sig fast de egentligen inte ska det... som har orsakat besvär och smärta... både i kropp och själ.
 
Extremt glad är jag i alla fall... nu är alla behandlingar avklarade... vilket återigen innebär att jag gör ytterligare ett av mina glädjehopp. Ni som har följt mig här på bloggen, vet att jag även gjorde ett glädjeskutt efter avslutad cytostatikabehandling. Den glädje och lättnad jag känner inombords går inte att förklara. Framtid - here I come!
Bild och copyright: Stina Öhman/Lena Jadekrantz (celler i rörelse :)
Jag har haft ett avslutningssamtal med en läkare, ett riktigt bra samtal... som vanligt! Har fått veta att jag kommer att bli kallad till mammografin varje år under fem år. Jag äter även östrogenreducerande medicin, vilket jag ska göra i flera år framöver. Med glädje kan jag berätta att jag inte har några nämnvärda biverkningar av den medicinen. Har ju innan jag börjat äta Tamoxifen, gjort som så många andra... läst på nätet om både de ena och de andra negativa biverkningarna... men jag kan inte instämma i det. Inte än i alla fall. Har ätit medicinen i två månader nu och enligt läkaren bör biverkningarna redan ha blommat ut... säger bara tack för att de inte har gjort det!
 
Om tre månader kommer jag att bli kallad till en skiktröntgen, detta för att säkerställa att det inte finns några elaka celler som har överlevt denna tuffa behandling som jag nu avslutat. Känns bra, har ju trots allt ett bröst kvar att hålla koll på samt övriga östrogentäta områden i kroppen... och östrogenbusiga celler som är så egocentriska att de vill bli fler måste vi ju hålla koll på, eller hur :)
 
Den 60 procentiga risken att få lymfödem i vänster arm finns kvar, har klarat mig bra fram till nu och förväntar mig att det blir så även framöver. Dock måste jag ta det lugnt och inte pressa och stressa kroppen, så att ödemet blommar ut. Så egentligen väljer jag att tänka att jag har 40% chans att klara mig från att få lymfödem.
 
Proffsen på sjukhuset kommer att ha koll på mig framöver, det finns ett helt team bakom mig. Det är bara för mig att kontakta dem om jag skulle få frågor eller funderingar under den närmaste tiden. De finns där för mig och de är så oerhört duktiga! Jag känner mig trygg!
 
Nu ska jag återhämta mig, effekterna från strålningen kommer att sitta i några ytterligare veckor och kanske till och med eskalera något. Nu ska jag vila ut och bl a låta tröttheten sina bort. Sitta i skuggan och inte i solen, ska nämligen undvika direkt solljus i ett år framöver. SPF50 är min 'bästa vän' just nu.
 
Jag har fått tydliga order från läkaren att ta det lugnt och lyssna på min kropp. Stanna upp i tid och vila vid behov. Det är också viktigt att min omgivning får större insikt och förståelse för risken att jag ska få det sk fatigue, den risken är stor när jag börjar jobba igen. Men det får vi ta då! 

Nu ska vi njuta av sommaren och värmen!
Det är slut på glass i frysarna hos min lokala ica-handlare... så jag tror jag ska göra egen isglass nu!
Kram och njut av livet 😍... det kan ta slut fortare än du tror!
 
Bakom väggen?
Grande Finale! Nu är det klart! Jag har fått den sista strålbehandlingen! 25 gånger avklarade. Dessutom är 1 masektomi avklarad... och 6 stycken tuffa cytostatikabehandlingar... för att inte nämna att jag (och vi) har klarat av att ta emot beskedet att jag har cancer... lätt kaos blev det då... och alla känslor på vägen... inte bara för mig... för L... för familjen... för vänner... kollegor... arbetskamrater... etc.
 
Nu har det 7 månader sedan det första traumatiska beskedet och jag mår bra även om jag har en del biverkningar att ta hänsyn till. Familjen mår bra och har allteftersom tiden gått sett att jag klarat av mina utmaningar... en efter en... då har de också blivit lugnare. 
 
Jag är fullt medveten om att det kan komma bakslag... i flera år framöver. Min inställning just nu är... 'ok, då fixar jag det oxå, nu vet jag vad det handlar om'. Jag vet ännu inte om det fortfarande finns cancerceller som trivs i min kropp och som vill vara kvar. 
 
Så nu vet jag... vad som finns bakom denna vägg, som säkert många av er sett vid sjukhuset. Jag har nu gått ut från denna avdelning och har klarat mig fint. Enbart lätt svullnad och några få kvesor. Ja, tröttheten finns kvar och det lär den göra ett bra tag framöver. Nu gäller det bara att använda de två som finns på vardera sidan om huvudet... att lyssna... på mig själv och bromsa om jag behöver.
Bild och copyright: Lena Jadekrantz... har mer hår i verkligheten än vad som syns på bilden. 
 
Men jag kan berätta en sanning... det är inte vad ni tror ska finnas... som verkligen finns bakom denna väg bakom mig på bilden. Ni tror säkert att det är två stora rum och en stor väntsal utanför... kontrollrum etc... personal som springer runt. Men nu ska jag berätta sanningen... till viss det stämmer det jag skrivit ovan... till viss del inte.
 
Bakom väggen finns nämligen en atrium... jajamän när jag går in till min strålmaskin Erland som jag ligger så bra på😉... då ser jag nämlingen detta. Visst är det fint!
Jag säger nu hejdå till dig Erland och hoppas att vi inte behöver mötas framöver. Däremot är miljön i lokalerna fantastiska och personalen är fantastiska... det kommer jag att sakna. Att få vara med vuxna personer som har goda avsikter och trevligt bemötande. Det i sig är en lyx! Stor fråga framöver, hur kan jag behålla detta?
 
Nu har jag några veckor framöver att bara vara... att läka... att vila... att ta hand om mig och familjen... utan att varje dag är inplanerad med besök till sjukhuset. Har nu genomfört fem veckor, fem dagar i veckan för att strålbehandlas. 
 
Har klarat av detta nu, den tuffaste resan i livet är nu genomförd. Jag kan klara allt efter detta. Under denna tuffa behandling har jag också fått tillbaka 'mig själv'. Den jag tappat på vägen av olika förklarliga skäl. Orsaken kanske jag kommer att skriva om framöver, självklart är det arbetsrelaterat... och flerdimensionellt... så klart... en sak är aldrig svart eller vit.
 
Hur gör du för att inte tappa dig själv och den fina du är?
Hur gör du för att komma till din rätt?
Vilka värden behöver du fylla på för att nå detta?
 
Glöm inte att vara i verkligheten, här och nu. 
Sprid glädje och stanna upp!
Låt inte dina egna tankar tynga dig!
Om så, lyft dig själv ovanför detta 😍
 
Nu går jag ut från strålenheten och vet inte vad som väntar... men det jag vet... är... att det inte alltid är det vi tror som finns bakom väggen... eller i nästa steg... eller i en människa... var lyhörd!
 
Love and peace😍