Lena Jadekrantz

Ser inte skogen för alla träd
Kommer och kör med min bil genom en långt skogsparti, där jag har kört så många gånger förr. Fin kraftfull skog som skapar en mystisk mörk skugga över sig själva och sin omgivning. Fantasierna skenar iväg och därmed kommer även rädslan upp. Bilden och känslan av att se både troll och feér dyker upp i min tankevärld. De här träden har säkerligen sett mycket genom åren... tänk om de ändå kunde prata. Det är vackert, det är norrländskt och det är vår egen historia... det är ju bl a skogen som skapat norrland i sin nuvarande form. 
 
Ja, jag är van vid denna känsla och dessa tankar under bilfärden genom just detta skogsparti. Men... så en dag har man valt att avverka den vänstra sidan av skogspartiet. Tomt, kargt, kallt och öppet. Ett sår i naturen. Känner ödeläggelsen, känner sorgen och det finns nu inte möjlig att uppleva det gamla igen... någonsin. 
 
En ensam fågel flyger förbi över det karga landskapet, osäkerheten infinner sig var landningen ska ske... men väljer sedan att sakta surfa vidare på vinden. Jag förstår, det är lika bra att gå vidare... 'vik av till höger' kommer jag på mig själv att tänka och indirekt ge råd till fågeln. Där växer skogen fortfarande frodigt. Välj höger, välj det levande.
 
Chocken har ännu inte lagt sig i mig, jag har mycket känslor i kroppen... varför måste de ta bort, varför har de inte kunnat lämna kvar. Tänk om... ja tänk om... det varit andra ägare som hanterat skogen med stolthet... ja det finns många frågor som aldrig kommer att bli besvarade.
Bild och copyright: Lena Jadekrantz
 
Kanske det var något sjukt i skogen, som helt enkelt måste bort. Att det inte fanns någon återvändo. Bara att göra´t... ta bort det onda... för att det goda ska få vara kvar. Det kommer ny skog så småningom, ja så är det. Det tar bara lite tid, hur otåliga vi än kan vara så måste vi vänta. I tiden löser vi mycket... den svåra konsten är bara att se till att vi får tid. Skogen har tid, snart kommer nya små plantor att sättas och om hundra år kommer det se ut som det brukar göra.
 
Chocken, sorgen och känslorna har sakta upplösts i min kropp. Ödeläggelsen var total... platt och sårat. Inte som det brukar se ut. Förr var det berg och dal, nu är det enbart ett berg. Ingen dal... en startsträcka till det kvarvarande och befintliga berget till höger... det är en startsträcka där det förut var en dal. Jag börjar vänja mig, det har blivit vardag. Inget jag tänker på så mycket längre. Det är som det är. Resten kommer att lösa sig.
 
Ja, så är det att ha gått igenom en masektomi. Att ta bort en kroppsdel, ett område på min kropp. Där det tidigare fanns ett bröst...  finns nu ett 25 cm långt platt ärr,  horisontellt. Ett område jag var van att ha och se och känna... är nu borta för alltid. Sorgen och chocken kom efter operationen. Alla känslor kom som om jag tvärbromsat med min bil och all packning i baksätet och bagaget kom fram till förar- och passagerarsätena. Ja det gjorde ont!
 
Sorgen har varit total... även om jag har blivit erbjuden en rekonstruktion... att återuppbygga ett bröst... så måste detta få ta tid i min kropp att få landa precis som fågeln och precis som med tallplantorna som ska sättas... de måste få växa och få tid i sol, värme och bra miljö. Kraft för det nya kommer så småningom! 
 
Fram till dess fungerar det just nu mycket bra med de hjälpmedel jag har fått. Jag ser ju ut som vanligt då och det är mycket sällan jag tänker på att jag enbart har ett enda bröst. Det har blivit vardag det här också. Har ingen värk och rörelse och mjukhet har jag tränat upp. Det är ju inte mitt vänstra bröst som skapat den jag är... det är ju andra faktorer.
 
Glöm inte att det är väldigt ofta som "man inte ser skogen för alla träd".. njut av det du har!!!
 
Väljer just nu att inte tänka på en rekonstruktion, att 'plantera' något nytt, det får komma med tiden!
Just nu njuter jag av det jag har... livet 😍