Jag har träffat en person.... jag grät... blev under mötet uppmärksam på mig själv.... på att jag reagerade och vad orsaken till min reaktion verkligen var.... nämligen att jag bär på en rädsla för nästa steg i min sjukdom... dvs om min sjukdom inte vill släppa taget om mig... vad händer då? Kommer även jag att gå samma väg som makan till den person jag träffade idag? Kommer vi som familj att behöva gå igenom det den familjen har gått igenom? Förlorat en mamma!
Det är klart att jag även tänker sådana tankar... kanske eventuellt möjligen... att det händer mig... livrem och hängslen.... även om mitt mindset är positivt, så kan det fortfarande hända något negativt i min cancerprocess. Det kan fortfarande finnas en elak djävul kvar i min kropp, som ännu inte funnit en bostad att föröka sig på.... en djävul som flyger fritt i min kropp som en fri radikal... en anarkist... en upprorsmakare.... inte en medarbetare... en motarbetare.
Personen jag träffade och hans familj har haft en ytterligare familjemedlem i ett antal år... en motarbetare... som de har försökt att bekämpa med alla tänkbara medel. Till slut orkade inte hennes kropp... mamman i familjen... barnens mor... syster till sin bror... dotter till sin egen mamma och pappa. Hennes kroppen sa stopp! Hit men inte längre... kroppen tog stopp i april.
Idag träffade jag, maken... mannen till sin fru... som nu är änkling. Han har sorg, så klart. Många år tillsammans som ska bearbetas. Nya situationer ska skapas... detta tar tid. Fortfarande sitter han och väntar på att hon ska komma hem efter jobbet... sådär vid 17-tiden. En resa som man inte vill att någon överhuvudtaget ska behöva gå igenom. Men han och barnen kommer att bli starka av detta, det kommer en ny framtid till dem inom kort och frun kommer onekligen finnas med på håll och hålla ett vakande öga över dem... man gör ju gärna det med sina kära.... oavsett var man befinner sig.
I mötet med mannen så träffade jag mig själv också... jag är inne i en period där jag mår relativt bra... har framtidsförsikt... tänker inte längre så mycket på kurerna med cytostatika eller att jag saknar ett bröst... jag är i nuet på ett skönt sätt. Så väcktes jag... av mötet med mannen... och insåg att allt är förjängligt, allt kan hända, kanske större risk för mig som eventuellt har en elak djävul kvar i kroppen... förvisso en del bortskuren redan... men det kan finnas kvar något... osäkerheten, rädslan... att lämna alla som är viktiga för mig. Samtidigt kommer insikten... ta tillvara på varje dag, varje stund, varje möjlighet. Gör det! Vänta inte!
Självklart öppnade jag dörren till mannen och barnen och bjöd in dem till oss... om de orkar... jag är ju i den fas jag är... de kanske inte orkar. Men de ska veta att de inte är ensamma! Så vi får se vad som händer! Hur som helst så kommer allt att ordna sig för dem... det är jag tvärsäker på 😍
0 kommentar(er)
